| 2021-05-10 | Alfdis flyttar till de evigt, gröna ängarna!
Idag är det en tung och nattsvart dag för oss alla här på Sjöberga.
Framförallt för mig och Miranda men även Stefan är berörd och känner sig ledsen och sorgsen.
Idag har jag nämligen tvingats till ett av de absolut svåraste och tuffaste beslut jag någonsin behövt fatta i hela mitt vuxna liv.
Jag har nu bestämt mig för att "släppa taget" om min lilla, underbara "Älva" - låta henne vandra vidare "till de evigt, gröna ängarna".
Alfdis har nu varit sjuk, till och från, under två års tid.
Den onda karusellen började nämligen redan under påskhelgen 2019. Alfdis blev då, hastigt och lustigt, stel och stapplig.
Hon verkade även hovöm och allmänt besvärad. Speciellt när jag ledde henne på hårt underlag (grusväg).
På gräs fungerade det dock betydligt bättre (eftersom gräset är mjukt).
I slutet av april 2019 diagnostiserades sen Alfdis med akut fång samt hovbensrotation.
Sen har det gått "upp och ner" om vartannat samt "fram och tillbaka".
Det har, bokstavligt talat, varit en känslomässig "berg och dalbana". Usch och fy!
Alfdis har sen haft perioder när hon har mått helt ok och verkat frisk och kry (så frisk och kry som en fånghäst nu kan bli).
Hon har till och med varit fullt ridbar under ett par månaders tid.
Men efter det senaste återfallet, i slutet av september 2020, har det bara gått utför.
Sen dess har hon varit konstant halt. Vissa dagar har hon rört sig något bättre och smidigare medan andra dagar har hon knappt kunnat gå. Då har hon varit blockhalt.
Så här har det alltså sett ut under de senaste sju månaderna. Ett steg framåt och två steg bakåt.
De senaste röntgenbilderna som togs, strax innan jul, visade också, mycket riktigt, att hovbensrotationen i vänster framhov har försämrats rejält. Den har mer än fördubblats.
Så redan vid årsskiftet såg det hela alltså väldigt mörkt och hopplöst ut.
Knut (veterinären) ville dock att vi skulle prova en sista sak - sko Alfdis med en specialsko som heter duplosko.
Det var ett långskott men absolut värt att testa. Jag menar, hoppet är ju, trots allt, det sista som överger oss människor.
Man griper efter varenda, litet halmstrå! Självklart var jag villig att testa precis ALLT. Ibland sker det, trots allt, mirakel.
Till en början såg det faktiskt också ut som att duploskorna gjorde susen. Alfdis blev, märkbart, bättre.
Jag hade precis börjat få upp hoppet igen när blockhältan, återigen, slog till med full kraft.
Det handlade alltså endast om en kortvarig, tillfällig, liten förbättring. Suck!
Sen dess har det bara gått utför. Jag har haft konstant ont i magen sen mitten av februari.
Vi har skott henne tre gånger med duploskor men när Carina (hovslagaren) var här sist (för 2.5 vecka sen) var Alfdis mycket dålig. Det var knappt att vi lyckades sko henne. Framskorna fick vi, till slut, dit men sen var det stopp.
Några bakskor blev det inte. Alfdis fixade då inte längre att stå på tre ben.
Kort efter det senaste hovslagarbesöket dömde sen Knut ut Alfdis.
Han sa, rent ut, till mig: "Nu finns det inget mer du/vi kan göra Camilla. Nu har Du gjort precis ALLT som står i Din makt.
Nu är det dags att vi ger upp och låter henne "flytta till himlen". Hon kommer aldrig någonsin att återhämta sig och bli kvitt hältan".
I fredags fick jag sen klartecken från försäkringsbolaget att de godkänner avlivningen och nu idag har Knut alltså redan varit här. Det hela gick, trots allt, ganska snabbt sen när "bollen väl var satt i rullning" (en stor eloge till Dig Knut för det).
Men jag kommer aldrig acceptera och förlika mig med tanken på att Alfdis inte ens hann fylla 12 år (hon skulle ha fyllt 12 i sommar, född 2009). Hon var alltså endast 10 år gammal när hon insjuknade.
Så ofattbart grymt, fullständigt meningslöst och totalt obegripligt!
Hon är den finaste och bästa häst jag någonsin haft. Hon var helt perfekt till mig - min lilla "Älva".
Jag minns fortfarande glasklart hur förälskad jag blev i henne meddetsamma, redan i samband med själva provridningen.
Det var ett magiskt möte och det kändes som att hon var den "saknade pusselbiten" i mitt liv - att det var henne jag sökt och letat efter med ljus och lykta i hela mitt vuxna liv och nu hade jag äntligen funnit henne!
Jag vet, det låter som en klyscha men det var precis så det var - ett magiskt möte.
Det hela känns nu helt surrealistiskt och "crazy" när jag ser tillbaka på det hela och inser hur otroligt lite tid vi fick tillsammans.
Största delen av tiden har hon dessutom varit sjuk (det är den bistra sanningen).
Jag vill rikta ett stort TACK till alla Er kunder som har peppat, stöttat och uppmuntrat mig under dessa två års tid.
Tusen tack för all Er värme och omtänksamhet. Det har betytt jättemycket för mig - mer än vad Ni kan tro och ana.
Det hela känns nu givetvis som ett gigantiskt misslyckande - att det skulle behöva sluta på det här tragiska och sorgliga sättet.
Men av djurskyddsskäl så gick det helt enkelt inte längre - det var nu hög tid för mig att "släppa taget" om Alfdis.
Jag finner viss tröst och ro i tanken på att Alfdis nu befinner sig på en betydligt bättre plats där hon slipper ha konstant ont!
|
![Sjöberga Islandshästgård [Turridning Linköping Stuga Rum Ridweekend Islandshäst Ridning Semester Boende med häst]. Välkomna!](/sjoberga/bilder/sjoberga_turridning.jpg)
