2010-09-07 | Så kan det gå... Idag har Nett och Vordis återvänt hem till Sjöberga. Men det hela höll på att sluta i total katastrof! På väg hem från Hvidagården lossnade nämligen båda däcken på transportens vänstra sida! Där stod jag på en lång raksträcka mitt ute i "Ingenmansland". Flera bilar och även lastbilar körde förbi oss i hög hastighet. Inte en enda av dem brydde sig om att stanna, trots att transporten stod på sniskan och såg rysligt nära ut att vara på väg att tippa över på ena sidan... Hela tillvaron kändes som en enda stor mardröm, det kändes inte verkligt. Detta händer inte, tänkte jag. Det här kan inte vara sant! Båda däcken på samma sida kan inte lossna samtidigt! Hästarna var lite oroliga inne i transporten, Vordis började gnägga och försökte backa baklänges. Men hon lugnade sig omgående när jag kliade henne på pannan och pratade lugnande med henne. Nett har gått över bommen en gång hos den förra ägaren, jag var därför livrädd för att hon skulle försöka sig på något liknande nu igen. Men tack och lov stod hon still och tittade frågande på mig med sina fina, kloka hästögon. Älskade hästar, jag kände mig så förtvivlad och olycklig där jag stod! På gränsen till hysterisk och panikslagen! Tårarna brände bakom ögonlocken, kallsvetten sipprade fram på ryggen och pulsen skenade iväg! Vad ska jag nu göra? Hur löser jag det här? Först provade jag att ringa till sambon, Stefan. Inget svar, han befann sig visserligen på Mjärdevi, så det hade i vilket fall som helst tagit ganska lång tid innan han hade varit framme hos oss. Ringer sen min kära granne, bonden på Mauritsholm. Trots att han har supermycket att göra, släpper han allt han har för händerna och sätter sig direkt i bilen för att åka ut och undsätta mig. På vägen ut slänger han ner flera olika däck, bultar och skruvar i bilen. Väntetiden innan han anländer känns som flera timmar, trots att det i praktiken endast rör sig om 15 - 20 minuter. När han äntligen anländer visar det sig att inget av däcken passar! Däremot passar bultarna! Vi sätter på reservhjulet och väljer att endast köra med ett däck på den vänstra sidan. Tyvärr är det väldigt dåligt med luft i reservdäcket, men vi anser inte att vi har mycket annat att välja på....Jag börjar köra mot Sjöberga i en hastighet av 40 km i timmen. Vägen hem upplevs som otroligt lång, denna gång. Tårarna bränner hela tiden bakom ögonlocken och jag får verkligen stålsätta mig själv för att inte börja stortjuta! Grannen åker hela tiden tätt bakom mig, det känns, mitt i all bedrövelse, åtminstone tryggt och bra. Då vet jag att jag inte står ensam, om det skulle gå på tok igen! Men sakta men säkert kryper vi närmare och närmare Sjöberga och till slut står vi hemma på ladugårdsplanen! Vi lastar genast ut hästarna, de är mycket svettiga men verkar för övrigt helt oskadda, tack och lov. Jag ställer in dem i varsin box, ger dem hö och vatten samt borstar på dem och gosar en stund! Sen brister allt, tårarna forsar och jag blir helt skakig och knäsvag. Fy, vilken hemsk och otäck händelse! Bland det allra värsta jag har varit med om! Här har vi kämpat så hårt hela långa sommaren, ända sen 18/5, med att få Vordis och Nett dräktiga. Nu när det äntligen har lyckats håller jag på att förstöra allt! Ett ögonblicks verk och hela tillvaron byts ut mot kaos! Jag vill tacka min underbart snälla och otroligt hjälpsamma granne, Sam Lundgren. Du är värd 10 000 röda rosor! Tusen tack för att Du kom till undsättning idag, trots att Du själv var överhopad med arbete. Du har idag räddat livet på både mig och två av mina hästar! Jag kommer att stå i tacksamhetsskuld till Dig resten av mitt liv... Orden räcker inte till för att beskriva vad jag känner och hur jag mår just nu! Änglar finns de? Nej, hade jag svarat igår! Kanske, svarar jag idag. Nog känns det allt som att det idag satt en liten skyddsängel däruppe som vakade över både mig och hästarna under dessa fruktansvärda timmar! |