2020-04-13 |
Otäck avåkning nere i hagen! Idag måndag, Annandag Påsk, ramlade Emelie av Tata. Det var en riktigt otäck avåkning. Usch och fy! De red runt nere i hagen mittemot Ekenäs Slott, snett bakom vårt boningshus alltså. Det var på kvällen, strax innan skymningen och dessutom blåste det en hel del (det har blåst tokmycket precis hela dagen). Träningspasset fungerade ändå hyfsat, helt ok. Tata hade varit duktig och lyhörd. Givetvis hände olyckan i slutet av ridpasset, när Emelie skrittade runt på långa tyglar. Tata blev rädd för någonting inifrån skogen eller uppifrån hagen där Alfdis och Vinur går. Hon ryckte till rejält, gjorde ett jämfotaskutt åt sidan och sen började hon tokspringa, mycket snabbt. Inte nog med att hon inte stannade efter en stund (det brukar nämligen de allra flesta hästar göra efter ett kort tag). Hon började dessutom bocka för fullt - samtidigt som hon galopperade runt som en rodeohäst. Emelie red, som oftast, barbacka så hon hade inte en chans i världen att kunna hålla sig kvar på hästryggen. Hon flög, bokstavligt talat, som en vante. Hon landade hårt på sidan och slog i höften rejält. Hon slog även i ena sidan av huvudet. Tack och lov för hjälmen men nu har den gjort sitt! Denna ridhjälm har varit med om flera avåkningar men aldrig så här hårt och aldrig i så här snabb hastighet! Nu är det bara att kassera ridhjälmen. Efter denna hårda och rejäla smäll lär den inte längre uppfylla säkerhetskraven. Tack och lov är det gräs som underlag i hagen. Dock har inte gräset börja växa ännu så det är fortfarande förhållandevis hårt och kompakt i marken, även i hagarna. Men jämfört med att åka av på den grymt hårda och steniga grusvägen så är ju ändå hagen ett bättre alternativ. Tata sprang sen omkring löst nere i hagen. Givetvis trampade hon då sönder sina tyglar. Hon sprang inte fram till Emelie någonting för att checka läget eller kolla vad som händer nu härnäst. Det var dock inga problem sen när vi, Camilla och Stefan, skulle fånga in Tata. Emelie mår nu, efter omständigheterna, hyfsat bra. Chockad och omskakad blir man ju dock givetvis alltid! Vem skulle inte bli det? Höften och huvudet småvärker men det verkar inte vara någon hjärnskakning och inga frakturer eller stukningar/vrickningar. Tur i oturen har hon haft - den här gången också!! Det känns som att Emelie måste ha en skyddsängel som går vid hennes sida och vakar över henne samt håller en beskyddande hand över henne, i tid och i otid. Jag menar, så många gånger som hon har ramlat av under årens lopp! Hon har, märkligt nog, aldrig gjort sig rejält illa, aldrig slagit sig sönder och samman och aldrig någonsin behövt uppsöka sjukvården (varken Akutmottagningen eller Vårdcentralen). "Peppar, peppar, ta i trä". |